En bakgrundshistoria 2

Medan snöstormen och kylan gör sitt bästa för att tränga igenom husväggen tänker jag fortsätta mitt berättande om mig själv och hur mitt språknörderi har uppstått.

I den första delen hann jag så långt som fram till årskurs 6 när jag började med tyska och det är precis där jag tänker ta vid - pedagogiskt nog.
Tyskan var till en början lätt och rolig. Vi fick titta på små tecknade bilder och lära oss orden för vad bilderna föreställde. Ack den fröjden! I slutet av sjuan och där omkring åttan hände något med min hjärna. Det var som att den blev allergisk mot tyska och alla tyskakunskaper blev till mos i skallen. Jag kunde för mitt liv inte förstå en enda liten tysk mening. Jag tappade lite suget för att fortsätta lära mig tyska, men jag höll ut - vilket jag är glad för i efterhand. Men jag fokuserade på engelskan istället som alltid har varit mitt hjärtespråk. Engelskan har alltid varit rolig och inte mosat min hjärna. Engelskalektionerna blev extra roliga när jag fick hålla på med lärarens gamla universitetsböcker, i övrigt var det ren och skär avslappning att gå på engelskalektionerna.

I åttan fick jag för mig att jag ville lära mig spanska. Högstadieskolan hade lyckats skramla ihop till en spanskalärare så på elevens val-timmen gick jag och läste spanska. Det var fantastiskt tills läraren bestämde sig för att bli mamma och vi lämnades med en trefaldig jeopardyvinnare och självlärd spansktalare. Needless to say, en självlärd spansktalande svensk utan någon som helst kunskap i pedagogik är inte drömmen när man försöker lära sig ett nytt språk. Vi gick ifrån det där med klockan, färgerna och veckodagarna och började istället läsa superlånga texter på komplicerad spanska, i alla fall om man bara har studerat språket två gånger i veckan i cirka ett år.

Men tyskamoset i hjärnan, den opedagogiska spanskan och den avslappnande engelskan till trots: jag valde samhällsprogrammet med språkinriktning på gymnasiet och fortsatte med alla tre språken och några till. Fast det var ganska nära att jag valde estetprogrammet med bildinriktning. Här känns det ganska lagom att avsluta del 2. Nu är vi snart framme vid nutid, bara 7 år kvar att redogöra för!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0