stilisten

En formulering som jag stör mig på är arkitektritat hus. Rätta mig om jag har fel, men bakom varje hus finns det väl någon form av arkitekt? Så i princip är arkitektritat hus en redundant konstruktion då alla hus torde vara arkitektritade.

Eller uppstår somliga hus på annat sätt? Genom magi?





Vilket av dessa är arkitektritat? Båda, ena, inget?

Häromdagen lyssnade jag, av okänd anledning, på Rix FM. Där hörde jag en synnerligen upprörande sak som därmed kommer att ventileras i detta inlägg.

Programledaren var irriterad över den debatt som upptog stort utrymme i media gällande stavningen av Libyens presidents namn.  Han tyckte att det var en onödig diskussion och att det spelade väl ingen som helst roll om man stavade presidentens namn med G eller K. Huvudsaken var väl att media rapporterade om händelserna i Libyen?

Frågan som media har bråkat om är: Heter Libyens president

• Kadaffi?
• Khadaffi?
• Kadafi?
• Khadafi?
• Gadaffi?
• Ghadaffi?
• Gadafi?
• Ghadafi?

Att programledaren inte tycker att det är viktigt att omtala presidenten vid hans rätta namn får stå för honom men i mitt tycke är det att förringa den roll som personer som Catharina Grünbaum och mediainstitutioner som TT spelar. I ljuset av händelserna i Libyen är presidentens namn kanske inte det mest prioriterade ärendet, men det är ändå viktigt att media är enig i stavningen.

Annars kan man ju fråga sig varför vi någon gång i världshistorien har brytt oss om stavningen? Barn svälter, epidemier härjar vilt, folk är fattiga, folk krigar...varför ägna sig åt hur några futtiga ord ska stavas? FÖR ATT STAVNING I SLUTÄNDAN ÄR VIKTIGT! I Libyen har kanske G och K ingen större betydelsebärande skillnad, men i svenskan är det två vitt skilda bokstäver som ger olika namn.

SLUTSATS: Låt media strida om vilken stavning som är mest rätt och låt de enas sedan om EN stavning.

TILL MANNEN PÅ RIX FM: Håll dig till dina arbetsuppgifter som är att spela förmiddagsmusik i radio!

Som tack för att du har rusat genom dina studier, tar vi, staten, hand om notan. Ungefär så kan det låta på just din examensdag i en inte allt för avlägsen framtid. Långtidsutredningen 2011 (LU2011) presenterar en översikt över den svenska arbetsmarknaden och föreslår åtgärder som kan leda till att arbetsmarknaden fungerar bättre på lång sikt. En av åtgärderna innebär en livsomvälvande förändring för Sveriges studenter.

 

Enligt bilagan Genomströmningen i den högre utbildningen är svenska studenter för gamla när de tar sin examen. Genomsnittstudenten är 29 år gammal när denna tar ut sin examen och det gör Sverige till det OECD-land med näst högst examensålder. I Sverige påbörjar vi också våra studier senare än i många andra länder, men vi är relativt snabba när vi väl placerar oss i skolbänken. Men LU2011 menar att vi inte är snabba nog och vill därför premiera de studenter som tar ut sin examen innan 23 års ålder genom att befria dem från CSN-skulden. De studenter som däremot är 26 år eller äldre vid examen får betala tillbaka hela summan.

 

Det skulle vara en gyllene morot för Sveriges studenter, för vilken student drömmer inte om ett nollställt skuldkonto? Men för den skoltrötta och för den förvirrade är det en 200,000 kg tung stressklump att bära tillsammans med tröttheten och förvirringen. Det här förslaget till åtgärd för att stärka arbetsmarknaden kommer enligt Stuff:s ordförande Niklas Hellström enbart att ”riskera landets spetskompetens” när vi stressas till att inte plugga mer än 3-4 år. Ett potentiellt scenario är att framtida studenter väljer allt kortare och kortare utbildningar för att garantera sig denna skuldsanering.

 

Utredningen visar att ju tidigare vi påbörjar och avslutar vår utbildning, desto mer tjänar vi på det. ”En ettårig förskjutning av examensåldern kostar individen ungefär 80,000 kronor i disponibel inkomst. Noterbart är att de samhälleliga kostnaderna är ungefär dubbelt så stora.” Utredningen förutsätter att vi inte kommer tjäna några större summor utan en högskoleutbildning och det vore därför ekonomiskt osmart att jobba ett tag efter gymnasiet, tågluffa i Asien eller fundera på vad vi vill bli när vi är stora. Istället ska vi gå från en skolbänk till en annan så fort som möjligt.

 

Men vid närmare eftertanke känns samhälle och stat som den enda vinnaren i sammanhanget. En löpande-band-tillverkning av högskoleutbildade arbetare som genom den höga graden av utbildning får högre löner ger en bättre ekonomisk situation för samhället och staten. Medan arbetaren kanske hade mått bättre av några år bland frityrolja och Big Macs eller i en avlägsen by i Vietnam. Att premiera den som går från skolbänk till skrivbord snabbast känns inte som en hållbar taktik.

 

 

Språknörden hade ambitionen att vara plugghäst hela helgen, men det bidde bara en ynka liten artikel då jag värnar mina lördagar i horisontellt läge i soffan. Alltså sitter jag nu denna måndag med en kopp kaffe jämte mig redo att ta igen 40 timmars fotoredigering. Oh yes, ljuvlig start på veckan!

Nu ska en mamma och en barnvagn raderas, strandtennisracketar ska placeras till vänster om den vänstra ungen, ett sandslott ska infogas mellan två barn på ett naturligt sätt, horisonten ska rätas upp och bildens ljusförhållanden ska ändras. Och inför varje ändring ska jag ta en printscreen att infoga i det dokument där jag ska beskriva min arbetsprocess noggrannt.

Har din vecka börjat bra?

Denna veckas uppgift i grafisk design är att göra en logotyp och ett visitkort för två företag. Av de tio möjliga yrkesgrupperna valde jag konditor och advokat, även om rockstjärna hade varit skoj!

Här är mitt resultat:




Det syns inte riktigt men jag har lagt företagsnamnets initialer i ljusgrått över hela den gröna remsan, lite Louis Vitton tänkte jag.

Förra veckan beställde jag en bok i ljudredigering och som av en jag-vet-inte-vad-händelse råkade Svenska skrivregler ramla ner i varukorgen och igår damp den ner i brevlådan. Nu ska jag bara stärka min disciplin och göra klart veckans måsten, sedan ska jag botanisera i svenskans fina regler för hur en text ska skrivas och utformas!

Den är faktiskt var skrivande svensks bästa vän!

Det påpekades i kommentarsfältet att om jag skulle skriva om knepiga och roliga språkfakta, vore det brottsligt att utelämna språket pirahã. Och ja, det vore rent kriminellt att inte nämna det i denna blogg, varför jag härmed kommer att ägna hela detta inlägg åt pirahã.

Pirahã är ett språk som talas av Pirahã-folket. Detta folk återfinns i åtta byar vid Maici-floden i Brasilien. Pirahã är ett synnerligen roligt och knäppt språk.

Till att börja med har detta språk enbart 10 fonem (eller 11, det beror på om man räknar k som ett eget fonem enligt forskarna). Pirahã använder alltså följande ljud i sitt språk: p, t, (k), x, b, g, s*, h, a, i, o.
Men så är det som så att män använder alla fonemen medan kvinnorna använder ett fonem mindre. Det är bara männen som använder s. Kvinnorna använder istället h på s-plats.

Precis som grönländska är pirahã agglutinerande och använder därför affix (små ordpusselbitar) för att skapa jättelånga ord. Såhär kan en mening se ut på pirahã: Xaói hi gáísai xigíaihiabisaoaxái ti xabiíhai hiatíihi xigío hoíhi (The New Yorker, 16 april, 2007).

Pirahã har fem huvudsakliga sätt att framföras på. Det kan talas, visslas, nynnas, ropas och integreras i musik. Detta beror på att talarna använder sig av höga och låga toner för att få varierande betydelser på ljuden och orden. Något som också är intressant är att språket verkar inte ha några särskilda färgtermer och inga siffror eller matematiska termer. Pirahã ruskade också om Noam Chomskys idé om att rekursion är en universiell språkföreteelse. Pirahã-språket sätter inte ihop och kombinerar inte satser till långa och invecklade satser (rekursion).

Pirahã-folket är, avslutningsvis, en stöddig grupp på 150 personer. De har ingen som helst önskan om att ta del av omvärlden och tycker att världens övriga språk är störtlöjliga och det är ytterst motvilligt som några av dem har lärt sig några få ord på portugisiska som talas i övriga Brasilien. Alla språk förutom pirahã benämns som, i engelsk översättning, crooked head.

Detta var alltså pirahã och därmed är dagens språklektion över.



En pirahã-talare och Dan Everett, lingvisten som gjorde pirahã känt för omvärlden.

Sedan LiNoPressen senast rapporterade från läget i Egypten har det hänt mycket. Upproret började med att folket krävde den sittande presidenten Hosni Mubaraks avgång och den 1 februari meddelade Mubarak att han inte kommer att ställa upp i omvalet i september. Men egyptierna låter sig inte nöjas med det utan kräver presidentens omedelbara avgång, något som Mubarak inte går med på av den anledningen att det skulle leda till fullständigt kaos i Egypten. Folket och presidenten befinner sig för närvarande i en styrkeprövning där ingen part vill backa. Samtidigt fortsätter demonstrationerna och sammandrabbningarna, och till dags dato har över 300 människor dött och ett ännu större antal har skadats till följd av upproret. Den yrkesgrupp som lever farligast i upproret är journalisterna, de motas bort och blir bestulna på sin utrustning. SVT:s reporter Bert Sundström överfölls och knivhöggs i Kairo den 3 februari.

Egyptierna börjar acklimatisera sig till en vardag i konstant uppror och livet har börjat återgå till sina rutiner. Människorna går till sina arbeten på dagarna men på kvällarna samlas de på Tahrirtorget, Befrielsetorget, för att demonstrera. På tisdagen den 8 februari samlades cirka 250,000 människor på Tahrirtorget för en av upprorets hittills största demonstrationer.

 

Upproret i Egypten har boostat folkets självförtroende men det börjar synas tecken på övermod bland demonstranterna. Upprorets ursprung ligger i att Mubaraks 30-åriga envälde måste brytas, men samtidigt väcktes vad som verkar vara en omättlig revolutionshunger. Att Mubarak har lovat att inte ställa upp för omval i september är inte nog, men förutom Mubaraks omedelbara avgång kräver nu folket även högre löner, lägre hyror och en total omvandling av det egyptiska samhället. Och det hela ska ske nu, på momangen.

 

I måndags ockuperade hundratals egyptier ett myndighetskontor för att de anser sig ha rätt till lägre hyror. Likaså strejkar tusentals fabriksarbetare för att de anser sig ha rätt till högre löner. Egyptierna har blivit övermodiga och revolutionshungern är övermänskligt stor.

 

Demonstrationerna den 25 januari satte hela det egyptiska samhället i gungning och folket har genom sina protester nått viss framgång. Men med hot, ockupation och vägran försöker egyptierna nu bocka av alla punkter på den långa listan över orättvisor. Med sådana vapen kommer egyptierna att få strida länge innan de når fullständig framgång och demokrati, under tiden fortsätter samhället att gunga.

Enligt lagen i delstaten Illinois är det förbjudet att tala engelska. Det officiellt accepterade språket är amerikanska. Man borde då kanske upplysa Illinoisarna om att amerikansk engelska faktiskt är mer brittisk i sitt uttal än brittisk engelska är. Den amerikanska engelskan har bevarat fler drag från äldre tider än den brittiska. Exempelvis är det amerikanska uttalet av R äldre än det brittiska mer stumma R:et.

Victor Hugos Les Miserables en av de längsta meningarna på franska som någonsin skrivits. Meningen är hela 823 ord lång! Det är som att skriva ett helt A4:a med Times New Roman i storlek 12 utan punkt. Förstå att hänga med i den ordormen.

Det finns ETT ord i det engelska språket där tre dubbelstavningarna följer på varandra: bOOKKEEper

Engelskans längsta ord är (håll i hatten nu och försök uttala detta): pneumonoultramicroscopicsilicovolcanokoniosis

"The sixth sick sheik's sixth sheep's sick"
Detta sägs vara den svåraste tungvrickaren i hela det engelska språket. Kan du säga det utan att staka dig?

Min skrivkramp har släppt verkar det som. Idag skickade jag in artikeluppföljningen av Egyptenupproret...visserligen två dagar senare än jag först hade planerat, men ändå. Nu sitter jag istället och sliter mitt hår över nästa skrivuppgift som är en projektansökan för masterprojektet som jag beskrev kort i förra inlägget.

Att skriva en projektansökan innebär att göra en idé konkret, att sätta ord på idén så att andra lätt kan förstå tankegången. Problemet med Emmas och min projektansökan är att vår idé är jäkligt bra - i våra huvuden - och det är sjukt svårt att sätta några bra och enkla ord på den. Alltså sitter jag här nu 23.48 är klockan JUST NU och skriver fortfarande på projektansökan. Jag har suttit sedan klockan 9 imorse och tog sedan paus från 19 till 23 för middag och sambotid. Nu sitter jag här igen och försöker göra vad jag kan för att göra vår idé mer konkret.

Det svåra med vårt projekt är att vi just nu vill så mycket men har inte särskilt mycket kunskap om något som detta projekt innehåller. Vi vet hur vi ska få kunskap och vi vet hur vi ska samla material till vårt projekt, både uppsats och gestaltningen, men det är saker som kommer i ett senare skede i projektet. Dock gör denna okunskap att det är svårt att göra en tidsplanering och det är nästintill omöjligt att närmare förklara hur många program vi tänker oss att serien ska innehålla och vad vi vill ta upp i de enskilda programmen och vad den innehållsmässiga skillnaden blir på uppsats och gestaltning. Men jag var på projektkonsultation igår och vi har fått lov att vara flummiga och abstrakta ett tag till eftersom lärarna förstår att vi måste ha tid att studera denna, delvis okända, mark som vi ger oss in på.

Men med lite finlir på tankefronten kommer vår idé att se ut såhär snart:

Ja det var ett jäkla tjat om dessa bakgrundshistorier. Jag vet!
Men till de tappra själar som har följt med ända sedan 1:an så är detta den sista, för nu är jag bara några månader bort från nutid i mitt berättande och sedan är ni up to date på hela mitt akademiska liv. Spännande...

I alla fall. Med en kandidatexamen under armen lämnade jag Uppsala för kärlekens skull och placerade mig på ett mastersprogram i kultur- och mediegestaltning på Campus Norrköping, Linköpings universitet. Ett par gånger i veckan skumpar jag iväg med campusbussen från Linköping till Norrköping för att plugga något som är väldigt svårt att förklara vad det är...Inte ens lärarna vet vad det är. Riktigt.

Det jag kan säga är att det är ett väldigt fritt program och jag har lyckats anpassa det helt efter var mina intressen ligger. Programmet består till 75% av ett projektarbete och i skrivande stund sitter jag och filar på min projektansökan. I grund och botten kan man nog enklast beskriva denna utbildning som att den kommer leda till att jag blir en kulturarbetare och vad en kulturarbetare gör beror helt på individen. Jag med mitt språknörderi skulle gärna ta mig in på en reklambyrå för att jobba som copywriter eller till en tidning för att skriva eller till något annat ställe där jag kan nyttja min kreativitet.

Mitt projektarbete, som jag gör tillsammans med en annan tjej (eftersom vi lider av lätt storhetsvansinne (vilket för övrigt alla verkar ha på detta program) och vill göra ett ganska stort projekt), kommer att sluta i en radioprogramserie där vi tänker ha kommunikation och olika kommunikationssätt som grundtema med fria variationer därpå. Vi tänker oss en rolig vetenskapsradio. Saken är biff förutom att vi saknar teknisk kunskap i hur man producerar ett radioprogram men det ska vi ordna nu under våren.

Och bara för att jag har så fruktansvärt lite att göra så läser jag också två distanskurser i Illustrator och Photoshop. Bara för att göra mig så attraktiv på arbetsmarknaden som möjligt.

Då vet ni vad jag gör på dagarna.
Detta är mitt akademiska jag - då och nu.

För en dryg vecka sedan skrev jag en artikel om de upproriska egyptierna. Nu ska jag, efter eget förslag till chefredaktör, skriva en fortsättning. Jag har en dator med internet, jag har mitt anteckningsblock, jag har ett word-dokument uppe och jag har tänkarhatten på. Varför, varför ska det då vara så jäkla svårt att klämma ur sig en sketen liten artikel på 350 ord, give or take???

Skrivkrampen är, precis som alla kramper, lömsk. Man vet aldrig när den ska slå till. Som nu. Eller, det går jättebra att blogga, facebooka och vara allmänt rolig i alla andra textformat än just DENNA artikel. Jag har försökt finta bort skrivkrampen med just sådant här skrivande, men se skrivkrampen är för smart för sådant. En vanlig fotkramp kan man vicka bort, men inte en skrivkramp.

Just nu har jag 153 ord med plain shit.

Som fullfjädrad språknörd tog jag mitt pick och pack efter studenten och flyttade till den akademiska storstaden Uppsala för att ytterligare grotta ner mig i språkens fantastiska värld på det då sprillans nya Språkvetarprogrammet. Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig när jag kom till universitetet, men det var helt klart en besvikelse till en början att inse att jag inte skulle få läsa femtioelva ämnen samtidigt som på gymnasiet utan istället fokusera på en kurs i taget. Där i startgropen till livet som universitetsstudent blev jag rädd att jag skulle ha för lite att göra...hrm.

Första terminen hade jag faktiskt för lite att göra på pluggfronten så jag tog en 30-poängare i att festa istället och körde lingvistikstudierna vid sidan av. Men så kom vårterminen och jag började på engelska A och vips hade jag inga problem med att veta vad jag skulle göra i 8 timmar och lite till varje dag.

För den alerta, så fortsatte jag alltså med engelska på universitetsnivå. Engelska är mitt huvudämne och det är väl mitt favoritspråk om jag måste välja. Men anledningen till att jag valde engelska var för att jag chickade ur. Jag tappade tron på mig själv och tänkte att jag inte alls var särskilt bra på varken spanska eller tyska. Engelska visste jag att jag skulle klara av, de andra språken var mindre säkra. Engelskan kan jag utan och innan, medan jag i tyskan och i spanskan har mina fallgropar. Jag fegade ur och valde den enkla vägen. Jag ångrar inte mitt val, men jag önskar att jag hade trott lite mer på mig själv och vågat ha de som biområde. För jag älskar ju dessa språk också.

Tre år på Uppsala universitet och Språkvetarprogrammet gick fort, alldeles för fort. Engelska, svenska, lingvistik, språksociologi, språkhistoria och retorik blandades med gott sällskap och likasinnade språknördar. Språkvetarprogrammet är en familj av språkvetare, språkentusiaster, språkromantiker, språknördar, språkälskare, språknjutare.

Grundaren av den svenskaste svenska symbolen har hamnat i blåsväder efter Uppdrag Gransknings avslöjande reportage om IKEA och Ingvar Kamprad. Mannen bakom IKEA har under alla år varit folkets man, en arbetare som för egen maskin har tagit sig från karriärstegens lägsta pinne till dess absoluta topp, men nu tecknas en bild av honom som en kall och hjärtlös skattesmitare. Vem är Ingvar Kamprad egentligen?

IKEA grundades 1943 i Älmhult och varusortimentet bestod då av pennor och nylonstrumpor. 68 år senare är IKEA en möbelgigant och Kamprad har gjort svensk design till en världsprodukt. Men i Uppdrag Granskning den 26 januari frågar man sig hur svenskt IKEA är numera. Företaget må vara grundat i Älmhult, men sedan flera år tillbaka ägs IKEA av stiftelsen Stichting Ingka Foundation i Holland och Kamprad säger att varken han eller hans familj har någon makt längre gällande IKEA. Men Uppdrag Gransknings reportage visar att allra högst upp i företagshierarkin finns ännu en stiftelse, Interogo Foundation, med placering i skatteparadiset Liechtenstein och i denna stiftelse står familjen Kamprad vid rodret. Enligt Ingvar Kamprad är Interogos enda syfte ”att investera i expansion av företagsaffärer och säkra långsiktig överlevnad”.

 

Kärnan i kontroversen kring IKEA och Ingvar Kamprad ligger i att Kamprad sedan länge har flyttat huvudkontoret utanför Sveriges gränser till länder med mer gynnsamma skatteförhållanden. Bolagen som utgör IKEA finns numera i Holland, Luxemburg, Belgien, Schweiz och Liechtenstein. Genom att flytta IKEA utomlands och genom att IKEA bygger på flera olika bolag och stiftelser menar Uppdrag Granskning att Kamprad har lyckats skatteplanera bort flera miljarder kronor. Kamprad får nu hård kritik från finansminister Anders Borg: ”Vi som samhälle tillhandahåller utbildning, infrastruktur och en lång rad nyttigheter som gör att företagen kan fungera. Då måste det rimligen vara så att företagen som ju också har en social roll och en relation till sina kunder och anställda tar ett ansvar för att betala sina skatter.”

 

Anders Borg och Uppdrag Granskning menar att det är omoraliskt av Kamprad att kalla IKEA för ett svenskt företag när varken ägare eller huvudkontor längre finns i Sverige. Det anses också vara exceptionellt omoraliskt av Kamprad att vilja optimera sin skattestruktur för maximal vinst. Olle Zachrison, chef för SvD Näringsliv skriver att ”Ingvar Kamprad flydde till Schweiz för många år sedan medan exempelvis H&M-ägaren Stefan Persson bor kvar och betalade 880 miljoner kronor i skatt bara under 2009”. Från IKEAs sida svarar man att man har betalat 6 miljarder i svensk skatt det senaste decenniet.

 

Men det som verkar störa media mest är det faktum att Ingvar Kamprad under alla år idogt har framhävt sina brister. Kamprad har öppenhjärtigt beskrivit sig själv i intervjuer som småkorkad och oorganiserad. Uppdrag Granskning raserar den imagen och visar en Ingvar Kamprad som är hård, kall och beräknande – en sann entreprenör. Om Kamprad verkligen vore småkorkad och oorganiserad då hade han och IKEA med stor säkerhet stannat i Sverige och betalat skatt tills Anders Borg vore mätt och belåten. Men om Kamprad vore småkorkad och oorganiserad då hade affärsidén förmodligen aldrig lämnat Älmhult. Ingvar Kamprad är mer troligt världens smartaste affärsmän.

 

 

LiNoPressen har lyckats fånga den blonda virvelvinden Emma Hasselrot för en snabb intervju. Dagtid finner du Emma antingen i skolbänken på mastersprogrammet i kultur- och mediegestaltning eller bakom kassan på Carlings. Men nattetid svidar Emma om och blir en av Norrköpings bästa DJ:s.

 

Emma hade sin första spelning för snart fem år sedan, sommaren 2006, på Hugo. Men det hela började egentligen i entrén på nämnda klubb. Emma jobbade i entrén på Hugo men så fort hennes arbetspass var över vid 02³⁰ sprang hon bort till DJ-båset och gav kvällens DJ tips på bra låtar enligt henne. Så småningom började Emma också ta med sig skivor till den nöjesansvariga på Hugo med, i Emmas tycke, bra musik. Efter ett antal skivor och ett otal goda musikråd fick Emma till slut frågan om hon ville spela själv någon kväll. Första spelningen hade Emma i bardelen på Hugo och i egna ord var hon ”typ katastrofnervös” den gången, men nervositeten gick över och sedan dess har Emma spelat på Hugo tre till fyra gånger varje månad. Vill du lyssna på Emmas musik så spelar hon numera även på Saliga Munken och O’Leary’s i Norrköping. Men på meritlistan står också Stockholmsklubbarna Imperiet och F12.

Vad får igång folk på dansgolvet?

˗ I början av kvällen brukar jag köra säkra kort: antingen One Way or Another med Blondie eller I Wanna Dance with Somebody med Whitney Houston. Det beror självklart på vilket ställe det är, men oftast dansar folk till gamla klassiker. Tre säkra kort är också alltid att spela Håkan Hellström, Hoffmaestro och Slagsmålsklubben. Sedan tror jag att DJ:ns egna pepp hjälper dansgolvet. Om jag spelar musik som jag gillar så dansar och hoppar jag ju som om jag vore den lyckligaste i världen.

Vilken är den bästa låten enligt dig?

˗ Åh vilken jobbig fråga. Jag vägrar välja en. Jag är ledsen men det går inte. Teenage Crime med Adrian Lux, In Spirit Golden med I Blame Coco, Time Machine med Robyn, Bad Gal med Savage Skulls & Douster (Feat. Robyn) och I Need a Dollar med Aloe Blacc. Den sista är en liten sidostickare, men det är en sjukt bra låt.

Vilken är den sämsta låten?

˗ Jag är en vampyr med Markus Kruunegård. Den liksom skär i öronen och på något sätt provocerar mig. Jag vet egentligen inte varför. Och allt den där Jay Smith har gjort. Om någon önskar honom ska jag genast skicka hem dem. Får jag svara så?!

Vilket är ditt bästa minne som DJ?

˗ Oj. Jag tror att det står mellan ett par spelningar. Men ett minne är i alla fall från saliga Munken. Folk var framme hela tiden och frågade vad låtarna som jag spelade hette och sådant är alltid tacksamt. När jag sedan gick ut på Trappan var det många som hade varit på Munken tidigare under kvällen och lyssnat, och de kom fram och sa att jag hade varit sjukt bra. Den andra spelningen var för flera år sedan på Hugo. Jag hade rocktema och ofta kan det vara svårt att bara hålla sig till en genre en hel kväll och ändå behålla dansgolvet. Men det var galet dansgolv hela kvällen och jag avslutade mede Europe We Are the Champions (Cheezy låt, jag vet), men alla sjöng med och var sådär första-dagen-på-sommarlovet-glada.

 

Det börjar bli dags att avrunda denna intervju och släppa virvelvinden Emma lös igen. Vill du skaka loss till Emmas musik? Dra på dig partystassen och gör en tur till Hugo.

 

 

Jag läser en kurs i grafisk design för skojs skull. Första uppgiften är att göra ett självporträtt i svartvitt med en accentfärg och ett beskrivande ord i Illustrator. Detta är mitt slutresultat.

Det var en gång En bakgrundshistoria 2 som slutade strax innan gymnasiet om ni kommer ihåg, nu kommer den rafflande fortsättningen!

Jag lämnade högstadiet med en mosig språksörja i huvudet. Jag ogillade tysk grammatik och spanska...pfff. Men engelskan låg mig ännu varmt om hjärtat. Men så kom jag till gymnasiet och samhällsprogrammet med språkinriktning. Över sommaren hade min hjärna tid att bena ut den tyska grammatiken och när jag åter satte mig i skolbänken var tyskan en enda stor aha-upplevelse. Och spanskan gick snabbt från pfff till hurra! med en hetlevrad peruanska och en galen spanjorska till lärare. Engelskan var sådär till en början, men blev toppspråket när klassen fick en ny lärare till b-kursen.

Tyskan blev min vän på gymnasiet och min lärare försökte hela tiden utmana mig. Så det blev både Der Steppenwolf (Stäppvargen) och lite Kafka att läsa och analysera. Förutom glosor och övningsbokens texter bestod tyskaundervisningen av förvånande många äckliga filmer. För den som inte har sett Blecktrumman, behöver så heller inte göra. Den handlar om en pojke som inte vill växa upp och i filmen kan man se ett hästhuvud fullt av krälande ålar bland många andra äckligheter. Av någon konstig anledning handlar många tyska filmer också om barn på internatskolor. Det jag också minns bäst från tyskan är grammatikregel 18b (eller var det 20b) om predikatsfyllnad. Jag vet inte hur många röda markeringar jag fick tillbaka under de tre åren med anledning av att jag hade glömt bort den regeln...numera kan jag rabbla den i sömnen.

Spanskan visade enbart bra filmer. Men där tragglade jag lite grann med grammatiken och något som konstant blev en chansning var ser och estar. Varje gång jag skulle använda något av dessa verb tittade jag först på den lilla lathunden som vi fick i början av terminen. Förstod teorin, men glömde bort det till verkligheten och fick därmed singla slant om vilket verb som skulle användas.

Nu har tyskan och spanskan fått så mycket utrymme så jag tar och sammanfattar resterande gymnasietid. Utöver tyska, spanska och engelska läste jag latin och klassisk grekiska. I latin och grekiska hade jag världens bästa lärare. han var virrig värre än en gammal professor men fylld av en massa kunskap. och vilken annan lärare i världen låter klassen se på Life of Brian som del av undervisningen? Annars lärde vi oss en massa bra saker om latin, exempelvis betyder mugio - jag råmar. På den klassiska grekiskan gick vi igenom väldigt många krig och ännu fler glosor och proven handlade ibland om att rita upp olika armépositioner. I engelskan läste jag upp till c-nivån och lärde mig ofantligt mycket om herr Skakspjut och så passade jag på att ta ett certifikat i avancerad engelska.

Det där var väl på ett ungefär min studietid på gymnasiet. Språkstudierna som tog upp kanske 65% av min tid varvades med lite avkopplande filosofi och SO-ämnen. Jag gillade gymnasiet.