stilisten

På jobbet har vi många fina brevmallar med riktiga praktexempel på byråkratsvenska. Igår skulle jag skicka ut ett brev och jag tror att jag skickade rätt brev, men det krävdes några omläsningar innan jag helt och fullt förstod vad som stod i brevet:

"vägrade äta varken lunch eller middag"

Såg denna fina konstruktion när jag läste en barndomsväns blogg och ja negationer kan verkligen ställa till det! Denna mening gör mitt språköra sjösjukt, ger mig kalla kårar längs ryggraden och formar ansiktet i en skev grimas.

"Vägrade" säger att man INTE har gjort en sak. "Varken...eller..." säger att INGET av två saker gäller. Med matematikens logik bör två på varandra följande negationer få en positiv betydelse.

"Vägrade äta varken lunch eller middag" betyder med andra ord att BÅDE lunch OCH middag har ätits. Vi har här att göra med en ohungrig person. Men den eftersträvade betydelsen är den omvända och för en hungrig och lite vrång person skulle formuleringen egentligen vara denna: "vägrade äta både lunch och middag".

Men som sagt, negationer är lurig att hålla reda på. Försök själv att stapla några och förstå summan av samtliga blir!

Jag hade en händelsefattig dag på jobbet igår och efter att ha övat på min städtalang surfade jag runt på diverse tidningssidor och hamnade slutligen på Correns språkspalt. Maken till dålig spalt har jag aldrig varit med om!

Jag funderar starkt på att skriva ett mejl till Corren och be de anställa mig istället för den-där-så-att-säga-språkförstårsigpåaren sitter och skriver sin övertrötta, ointressanta, dåligt uppbyggda, lågintellektuella, kassa spalt.

Här kan ni läsa detta bedrövliga elände.

(Jag har varit irriterad hela natten över denna "språkspalt")

Det händer verkligen allt möjligt i gästinformationen på Kolmårdens Djurpark. I tisdags hamnade jag i närkontakt med en polack eller tjeck. Mannen kunde inte ett ord engelska och upprepade bara ordet "Abladen" hela tiden. Han slängde fram några papper på disken, pekade och sa "Zement". "Abladen".

Jag har inte talat tyska på en sisådär 4 år och grävde djupt inom mig efter mina tyskakunskaper. Efter några frågor kom det fram att mannen hade 2 ton cement i sin lastbil som skulle till djurparken. Till vilken del av djurparken han skulle visste han inte och han hade inte någon kontaktperson på djurparken. Och där tog hans tyskakunskaper slut.

Vad FAN ska jag med 2 ton cement till? Var ska jag göra av det? Det blev till att jaga rätt på någon människa som visste var i parken det fanns ett akut cementbehov. Till slut kom det fram att cementen skulle till den nya safarilinbanan, men vägen fram till denna kunskap var krånglig. Ett universalspråk skulle kanske vara en bra idé att genomföra???

Mina medarbetare var lite imponerade av att jag kunde tyska, dock överskuggades jag ganska snart av en entrévärd som visade prov på stort mod genom att med sina bara händer plocka upp en vilsen kopparorm på entréplan.

Jag har denna helg avklarat mina två första arbetspass på Kolmårdens djurpark. Jag ska under hela sommaren stå i gästinformationen och svara på alla frågor mellan himmel och jord som parkens gäster kan komma på. Och sälja biljetter till de som ignorerar det runda biljettkontoret som ligger nere vid parkeringen.

Första dagen var hektisk och det kryllade av kändisar (jag har bland annat pratat med Pernilla Viberg!) och 10 timmar gick vrålsnabbt. Igår, söndag, var det nästan inga besökare alls (valborgsbaksmälla?) och dagen blev lugn. Tur var väl det för jag var helt slut efter lördagens tokhets. Dessutom bor jag i Linköping vilket betyder att jag måste bege mig hemifrån absolut senast kl 7 för att hinna till mitt pass som börjar 9 eller 9.30 - i lördags började jag redan kl 8, tjohoo. Alltså, trött är väl det minsta jag kan säga att jag var i lördags när jag kom hem 19.30 och när klockan ringde kl 5 ville jag mest kasta den i väggen.

Det jag har märkt nu under helgen är att mina språkkunskaper sjunker drastiskt ju tröttare jag är. Söndagens första gäst var finsk och pratade en knackig engelska. Jag hade knappt hunnit veva igång hjärnverksamheten och pratade engelska som om jag vore lobotomerad. Det är nästan så att jag är beredd att ringa examensenheten och be dem att ta tillbaka mitt examensbevis. SKÄRPNING JULIA!

Jag skyller på att jag var trött. Eller kanske nere i en extra djup dal efter min adrenalinstart på morgonen på Norrköpings tågstation där jag hjälpte till att släcka en mindre brand. I alla fall, det gick inte bra att prata engelska men till slut så fick gästerna de biljetter och körtillstånd som de skulle ha.

Nyss nämnda herr Ramsten har även en fäbless för krångliga ord som låter fina och viktiga och som jag nu sitter och googlar.

Dagens kluring blev solipsism.
Jag har nu gjort en sökning på det på ne.se och här är dess betydelse:

"...uppfattning som förekommer i två grundformer: ontologisk och kunskapsteoretisk solipsism. Den ontologiska solipsismen hävdar att endast jag själv och mina medvetandetillstånd existerar. Den kunskapsteoretiska solipsismen gör gällande att jag själv och mina medvetandetillstånd är det enda som jag kan ha verklig kunskap om."

Jag önskar så att jag skulle känna: JASSÅ JAAAHAAA, VAR DET DET HAN MENADE! Men tyvärr vägrar denna känsla att infinna sig trots ne:s fina förklaring. Men helt klart är att vid första bästa tillfälle ska jag använda detta ord. För att ge alla andra huvudbry.

Var på en föreläsning i herr Ramstens regi - som vanligt spännande och intressant, men som vanligt lämnar jag klassrummet med en känsla av "Vad var det nu han sa, egentligen?".

Idag diskuterade vi autenticitet (svårt ord att stava och uttala) och mitt i detta kom herr Ramsten in på en liten anekdot rörande hans barndom.

När herr Ramsten var en liten pojke följde han ofta med sin farmor till affären för att handla och till handlar'n sade farmodern att ville ha optedater. Vid nämnandet av optedater hämtade handlar'n en säck potatis. För unge herr Ramsten var det en självklarhet att optedater var potatis och det dröjde många år innan han fick reda på varför hans farmor kallade potatis för optedater.

Kan du gissa varför hon sa optedater?

Med optedater refererade farmodern till den lilla märkningen på påsen där det står Up to date, dvs. bäst före. Farmodern hade sett den lilla skriften och antog att det hörde till potatisens namn, varpå potatis döptes om till optedater i hennes mun.

Kan detta vara alla glosnötares frälsning? Kanske.

På www.glosboken.se kan du skapa ett konto (givetvis gratis eftersom de har tänkt på studenters smala plånböcker) och sedan skapa dina egna glosövningar för att få en mer dynamisk språkträning. Eftersom du skapar övningarna själv så funkar sidan för vilket språk du än försöker lära dig. Men det som revolutionerar nötandet är att du slipper sitta med handen eller ett papper för när du försöker memorera svaren.

På sidan kan du också göra dina egna flashcards och skriva ut dessa och dina gloslistor. Enkelt och smidigt. Och man kan låta andra få tillgång till de övningar som du skapar.

Kan vara värt att komma ihåg till nästa gång du sitter där med en kilometerlång lista på ord.

Jag lyssnade på Rix Morgon Zoo (okänd anledning) under morgonens power walk och hörde en av de vanligaste felsägningarna i svenskan.

"...inom situationstecken..."

Vad tusan är ett situationstecken? Det heter citationstecken, men av något konstigt skäl - energibesparing, slapphet i käken eller okunnighet - omvandlas ordet i tal till situationstecken. Samma syndrom drabbar ordet intervju som allt som oftast blir interjuv.

Men medan intervju har ett ganska svårt uttal och nästan inbjuder till omkastning av bokstäver, så är det ju faktiskt lättare att säga citationstecken än att omvandla det till situationstecken.

Häromveckan stötte jag på ett lustig ord i det engelska språket. Jag trodde först att jag hörde fel men en enkel googling avslöjade att jag inte behöver hörapparat. Ännu.

"...he looked a lot better in a wifebeater..."

Tydligen är det så att ett vanligt linne, som man också kan kalla tanktop, kallas i riktigt informell engelska för wifebeater, hustrumisshandlare på svenska. Etymologin på detta skulle vara spännande att höra! Är det så att män som har linne också har en speciell benägenhet att slå sina fruar? I så fall ska min sambo ALDRIG få bära ett linne.

Sedan cirkus fem minuter är jag gräsänka för helgen då sambo har åkt upp till Dalarna för att roa sig. Under dessa fem minuter som gräsänka har jag börjat fundera ordentligt på etymologin för gräsänka och efter några snabba tryck på tangenterna har tagit mig till Elof Hellquists etymologiska ordbok från 1922 som finns inlagd på Projekt Runeberg.

Enligt herr Hellquist kan ordet gräsänka tänkas ha sitt ursprung i "en flicka som förförts ute i det fria och sedan övergivits". Hellquist tar också upp att "förförda flickor" vid giftermål bar kransar av gräs eller halm, medan oskulder fick bära kransar av blommor, men denna relation till ordet gräsänka anser Hellquist vara sekundär.

Jag är förförd, men min exhibitionistiska sida är inte särskilt stor så jag är inte förförd ute i det fria. Jag har övergivits, men det är högst temporärt. Jag är en gräsänka i den mer moderna betydelsen, hustru/flickvän vars man/pojkvän är bortrest.

Nu ska jag sluta tänka på ordet gräsänka.

Jag har ett nytt favoritord: procrastination (eller prokrastination på svenska). Det är en term från psykologin och betyder att man vanemässigt skjuter upp allt man måste, borde göra och gör en massa andra struntsaker istället. Exempelvis är det vanligt för många att de känner ett akut städbehov i tentaperioder, eller känner att de måste skriva ett blogginlägg om procrastination fastän de egentligen borde göra klart uppgiften i Illustrator som har deadline om 3 timmar...

Jag gillar ordet av egentligen ingen särskild anledning mer än att ordet ligger väldigt bra i munnen och rymmer så stor betydelse fastän det bara är ett ord. Om man tänker på ordet så är det också väldigt passande för vad det betyder: bara att uttala ordet procrastination innebär att man måste skjuta upp saker eftersom det tar ganska lång tid att säga det.

Nu ska jag sluta prokrastinera!
Jag har en uppgift att göra klart...

Jag har hittat ett nytt hatobjekt i tv-reklamens värld. Denna gång handlar det om kvinnan som pratar i reklamen för Reseguiden. Har du sett den?

Jag har aldrig varit med om en människa som pratar sååååå långsamt. Hennes långsamma tal stressar mig enormt mycket och jag vill allra helst knäppa med fingrarna och säga åt henne att hon ska vakna och börja tala i normal hastighet. I första reklamfilmen hade hon ganska bra tempo, dock pratade hon nasalt genom hela den reklamen. Nasalt eller superlångsamt, det är som pest eller kolera. Det ända som är värre, är om hon pratade nasalt OCH jättelångsamt. Det kanske händer i den tredje reklamfilmen.

Förmodligen har Resguiden köpt en alldeles för lång reklamsnutt i förhållande till den information som de hade attt delge oss soffpotatisar. Givetvis kan man ju inte ha några sekunder utan innehåll och lösningen som Reseguiden då har kommit på är att denna Linda ska dra ut på så många vokaler hon kan för att texten ska räcka genom hela reklamfilmen. Följden blir att hon praaaataar såååhääär iiii ciiiirka treeeettio sekuuuunder. Utom på ett ställe där hon ska låta tillgjort superkäck, men efterföljande meningar får då ännu längre vokalljud.

Konsten att tala lagom är en svår konst att lära sig. Och det blir ännu svårare när man har alldeles för mycket tid och nästan inget att säga.

Mitt i allt plugg tar jag en paus och roar mig med att kika runt inne på Språkförsvarets hemsida. Det borde du också göra, om du vill fnissa lite åt människor som med rabiat frenesi försöker hävda det svenska språket och att man i Sverige ska använda svenska.

I Skamvrån antecknar de företag som inte har information på svenska på sina hemsidor. Spotify och nobelprisets hemsidor får sig en ordentlig känga för att de inte har sin support/information på svenska. "Språkförsvaret trodde att det var svenskar som var kloka nog att vara stolta över sitt modersmål som utvecklat detta finurliga program." (Skrivet om Spotify)

Det här citatet som finns på Språkförsvarets hemsida sammanfattar ganska bra vad deras filosofi är: " ... Att en utlänning här i landet nyttjar sitt eget modersmål till uppblandning med svenskan, kan förlåtas honom, och är kanske patriotiskt av honom; men när en svensk så vant sig vid utländskt mål, att han, hänförd av sitt dagliga bruk, framkommer därmed även mitt uppi svenska samtal, då är det verkligen högst bedrövligt." (Carl Jonas Love  Almqvist 1793-1866)

HAHA! Åh denna är bara bäst: "När Sveriges Radio avannonserar program, speciellt undersökande/grävande, räknar man upp de som ligger bakom och vilka funktioner de haft. Däribland förekommer allt som oftast att någon/några är ansvariga för "research". Borde inte Sveriges Radio använda sig av svenska i svenskspråkiga program?"

Ja, jag ska inte citera hela hemsidan utan jag låter er få dessa små smakprov och om det skulle vara något som faller er på läppen och ni känner för att rasta skrattmusklerna ytterligare är ni varmt välkomna att själva besöka sidan: www.sprakforsvaret.se

En formulering som jag stör mig på är arkitektritat hus. Rätta mig om jag har fel, men bakom varje hus finns det väl någon form av arkitekt? Så i princip är arkitektritat hus en redundant konstruktion då alla hus torde vara arkitektritade.

Eller uppstår somliga hus på annat sätt? Genom magi?





Vilket av dessa är arkitektritat? Båda, ena, inget?

Häromdagen lyssnade jag, av okänd anledning, på Rix FM. Där hörde jag en synnerligen upprörande sak som därmed kommer att ventileras i detta inlägg.

Programledaren var irriterad över den debatt som upptog stort utrymme i media gällande stavningen av Libyens presidents namn.  Han tyckte att det var en onödig diskussion och att det spelade väl ingen som helst roll om man stavade presidentens namn med G eller K. Huvudsaken var väl att media rapporterade om händelserna i Libyen?

Frågan som media har bråkat om är: Heter Libyens president

• Kadaffi?
• Khadaffi?
• Kadafi?
• Khadafi?
• Gadaffi?
• Ghadaffi?
• Gadafi?
• Ghadafi?

Att programledaren inte tycker att det är viktigt att omtala presidenten vid hans rätta namn får stå för honom men i mitt tycke är det att förringa den roll som personer som Catharina Grünbaum och mediainstitutioner som TT spelar. I ljuset av händelserna i Libyen är presidentens namn kanske inte det mest prioriterade ärendet, men det är ändå viktigt att media är enig i stavningen.

Annars kan man ju fråga sig varför vi någon gång i världshistorien har brytt oss om stavningen? Barn svälter, epidemier härjar vilt, folk är fattiga, folk krigar...varför ägna sig åt hur några futtiga ord ska stavas? FÖR ATT STAVNING I SLUTÄNDAN ÄR VIKTIGT! I Libyen har kanske G och K ingen större betydelsebärande skillnad, men i svenskan är det två vitt skilda bokstäver som ger olika namn.

SLUTSATS: Låt media strida om vilken stavning som är mest rätt och låt de enas sedan om EN stavning.

TILL MANNEN PÅ RIX FM: Håll dig till dina arbetsuppgifter som är att spela förmiddagsmusik i radio!

Förra veckan beställde jag en bok i ljudredigering och som av en jag-vet-inte-vad-händelse råkade Svenska skrivregler ramla ner i varukorgen och igår damp den ner i brevlådan. Nu ska jag bara stärka min disciplin och göra klart veckans måsten, sedan ska jag botanisera i svenskans fina regler för hur en text ska skrivas och utformas!

Den är faktiskt var skrivande svensks bästa vän!

Det påpekades i kommentarsfältet att om jag skulle skriva om knepiga och roliga språkfakta, vore det brottsligt att utelämna språket pirahã. Och ja, det vore rent kriminellt att inte nämna det i denna blogg, varför jag härmed kommer att ägna hela detta inlägg åt pirahã.

Pirahã är ett språk som talas av Pirahã-folket. Detta folk återfinns i åtta byar vid Maici-floden i Brasilien. Pirahã är ett synnerligen roligt och knäppt språk.

Till att börja med har detta språk enbart 10 fonem (eller 11, det beror på om man räknar k som ett eget fonem enligt forskarna). Pirahã använder alltså följande ljud i sitt språk: p, t, (k), x, b, g, s*, h, a, i, o.
Men så är det som så att män använder alla fonemen medan kvinnorna använder ett fonem mindre. Det är bara männen som använder s. Kvinnorna använder istället h på s-plats.

Precis som grönländska är pirahã agglutinerande och använder därför affix (små ordpusselbitar) för att skapa jättelånga ord. Såhär kan en mening se ut på pirahã: Xaói hi gáísai xigíaihiabisaoaxái ti xabiíhai hiatíihi xigío hoíhi (The New Yorker, 16 april, 2007).

Pirahã har fem huvudsakliga sätt att framföras på. Det kan talas, visslas, nynnas, ropas och integreras i musik. Detta beror på att talarna använder sig av höga och låga toner för att få varierande betydelser på ljuden och orden. Något som också är intressant är att språket verkar inte ha några särskilda färgtermer och inga siffror eller matematiska termer. Pirahã ruskade också om Noam Chomskys idé om att rekursion är en universiell språkföreteelse. Pirahã-språket sätter inte ihop och kombinerar inte satser till långa och invecklade satser (rekursion).

Pirahã-folket är, avslutningsvis, en stöddig grupp på 150 personer. De har ingen som helst önskan om att ta del av omvärlden och tycker att världens övriga språk är störtlöjliga och det är ytterst motvilligt som några av dem har lärt sig några få ord på portugisiska som talas i övriga Brasilien. Alla språk förutom pirahã benämns som, i engelsk översättning, crooked head.

Detta var alltså pirahã och därmed är dagens språklektion över.



En pirahã-talare och Dan Everett, lingvisten som gjorde pirahã känt för omvärlden.