Det döende attet
En av det svenska språkets käraste medlemmar är på väg att göra sorti. Det lilla infinitivmärket har börjat få problem med andningen och glöms lätt bort i vissa meningsstrukturer. Det är svårt att säga hur lång tid attet har kvar att leva, men för var dag krymper attet än mer.
Infinitivmärket är ett formord som saknar betydelse i sig själv men som fogas till verb som står i infinitiv för att just visa att de står i infinitiv. I vardagligt tal låter vi gärna käken och tungan slappna av så mycket som möjligt och därför uttalar vi att oftast som å eller och. Bara för att det glider lättare över läpparna och för att vi då inte behöver träna munmusklerna i onödan. Ekonomiskt tal, så det förslår. Men denna talslapphet har även fått verkan på skriften då vi från ursprung till ljud till tanke till skrift har glömt bort att vi menar att istället för å/och.
Men attet är en blyg liten konstruktion och vågar inte ryta i och säga att nu minsann ska det vara ett att framför det där verbet. Nej, det lilla attet stannar tyst kvar i skuggan och hoppas på att placeras ut nästa gång. Vid nästa infinitiv kommer jag att användas. Vid nästa infinitiv!
Men någon sådan gång kommer aldrig. Det lilla attet skjuts längre in i glömskans mörker, några dammkorn ramlar ner på det och till slut är det lilla attet bortglömt och ersatt av det mer ljudekonomiska å:et eller och:et.
Men jag, jag kommer ATT komma ihåg dig. Det lovar jag!
Infinitivmärket är ett formord som saknar betydelse i sig själv men som fogas till verb som står i infinitiv för att just visa att de står i infinitiv. I vardagligt tal låter vi gärna käken och tungan slappna av så mycket som möjligt och därför uttalar vi att oftast som å eller och. Bara för att det glider lättare över läpparna och för att vi då inte behöver träna munmusklerna i onödan. Ekonomiskt tal, så det förslår. Men denna talslapphet har även fått verkan på skriften då vi från ursprung till ljud till tanke till skrift har glömt bort att vi menar att istället för å/och.
Men attet är en blyg liten konstruktion och vågar inte ryta i och säga att nu minsann ska det vara ett att framför det där verbet. Nej, det lilla attet stannar tyst kvar i skuggan och hoppas på att placeras ut nästa gång. Vid nästa infinitiv kommer jag att användas. Vid nästa infinitiv!
Men någon sådan gång kommer aldrig. Det lilla attet skjuts längre in i glömskans mörker, några dammkorn ramlar ner på det och till slut är det lilla attet bortglömt och ersatt av det mer ljudekonomiska å:et eller och:et.
Men jag, jag kommer ATT komma ihåg dig. Det lovar jag!
Kommentarer
Trackback
