stilisten

Grönländska är ett språk som fascinerar mig oerhört. Och tur är väl då att en av mina absolut bästa vänner är eskimå - eller snarare svenskimå i hennes egna ord. Dessutom ska det tilläggas att det är JAG som kallar min vän för eskimå, för av någon okänd kulturell orsak får hon inte kalla sig det själv. Om nu någon annan grönlänning läser denna blogg så är det jag i min nästintill fullständiga ignorans gällande Grönland och eskimåer som gör att jag kallar henne för eskimå. Det är alltså inte min vän som kallar sig det. Så, inget behov av lynchning nästa gång hon besöker sitt hemland.

Det är synnerligen praktiskt att ha en eskimåvän bara ett telefonsamtal bort när jag helt plötsligt undrar hur h uttalas på grönländska. Det kan meddelas att det är stumt i grönländskan.

Grönländska är ett vackert språk med sina ganska så hårda ord. Det är ett lite kantigt språk...om du förstår vad jag menar. Jag som inte har haft någon skolning i grönländska utan enbart har fått lyssna till det, tycker att det låter som att ljuden ligger ganska långt bak i munnen och orden innehåller en hel del hårda konsonanter och tyska ch-ljud. Det här är mina högst amatörmässiga reflektioner kring detta språk (och jag kan vara helt fel ute). Men det är den där hårdheten som är vacker. Och Maria, min vän, nästan sjunger fram de hårda stavelserna vilket gör språket ännu vackrare.

Grönländska är ett roligt språk också. Det är ett agglutinerande språk. Det betyder att språket gärna limmar ihop så många stavelser som möjligt. Orden blir alltså jättelånga!