stilisten

Som tack för att du har rusat genom dina studier, tar vi, staten, hand om notan. Ungefär så kan det låta på just din examensdag i en inte allt för avlägsen framtid. Långtidsutredningen 2011 (LU2011) presenterar en översikt över den svenska arbetsmarknaden och föreslår åtgärder som kan leda till att arbetsmarknaden fungerar bättre på lång sikt. En av åtgärderna innebär en livsomvälvande förändring för Sveriges studenter.

Enligt bilagan Genomströmningen i den högre utbildningen är svenska studenter för gamla när de tar sin examen. Genomsnittstudenten är 29 år gammal när denna tar ut sin examen och det gör Sverige till det OECD-land med näst högst examensålder. I Sverige påbörjar vi också våra studier senare än i många andra länder, men vi är relativt snabba när vi väl placerar oss i skolbänken. Men LU2011 menar att vi inte är snabba nog och vill därför premiera de studenter som tar ut sin examen innan 23 års ålder genom att befria dem från CSN-skulden. De studenter som däremot är 26 år eller äldre vid examen får betala tillbaka hela summan.

Det skulle vara en gyllene morot för Sveriges studenter, för vilken student drömmer inte om ett nollställt skuldkonto? Men för den skoltrötta och för den förvirrade är det en 200,000 kg tung stressklump att bära tillsammans med tröttheten och förvirringen. Det här förslaget till åtgärd för att stärka arbetsmarknaden kommer enligt Stuff:s ordförande Niklas Hellström enbart att ”riskera landets spetskompetens” när vi stressas till att inte plugga mer än 3-4 år. Ett potentiellt scenario är att framtida studenter väljer allt kortare och kortare utbildningar för att garantera sig denna skuldsanering.

Utredningen visar att ju tidigare vi påbörjar och avslutar vår utbildning, desto mer tjänar vi på det. ”En ettårig förskjutning av examensåldern kostar individen ungefär 80,000 kronor i disponibel inkomst. Noterbart är att de samhälleliga kostnaderna är ungefär dubbelt så stora.” Utredningen förutsätter att vi inte kommer tjäna några större summor utan en högskoleutbildning och det vore därför ekonomiskt osmart att jobba ett tag efter gymnasiet, tågluffa i Asien eller fundera på vad vi vill bli när vi är stora. Istället ska vi gå från en skolbänk till en annan så fort som möjligt.

Men vid närmare eftertanke känns samhälle och stat som den enda vinnaren i sammanhanget. En löpande-band-tillverkning av högskoleutbildade arbetare som genom den höga graden av utbildning får högre löner ger en bättre ekonomisk situation för samhället och staten. Medan arbetaren kanske hade mått bättre av några år bland frityrolja och Big Macs eller i en avlägsen by i Vietnam. Att premiera den som går från skolbänk till skrivbord snabbast känns inte som en hållbar taktik.