stilisten

Störtdykning ner i egocentrismens förlovade land när undertecknad utsetts av en enhällig enmansjury till veckans student. Journalistisk frihet 2.0, så att säga.

Såhär i slutet av maj, slutet av terminen, slutet av skolåret, är vi studenter knappt kontaktbara. Det är tentor, PM, uppsatser, rapporter, avstämningar, opponeringar, sistaminutenhandledningar, sommarjobbshets, jobbhets. Högt och lågt, dygnet runt.

Denna student började den nya veckan klockan 05.00, tog pendeln till Norrköping 06.28, hurtade upp till universitetet till den fantastiska tiden 07.15, returnerade en lagom försenad bok till biblioteket, återvände till resecentrum, stod i kö med morgontrötta pendlare på Pressbyrån för ett frimärke och svart kaffe, och hann precis med 07.40-bussen till sommarjobbet som detta år har sin plats på Kolmårdens djurpark.

Iklädd min uniform sitter jag nu i fikarummet och filar på denna artikel om mig själv. Jag har borstat bort Jante från min axel och funderar istället på om det är okej att intervjua sig själv eller om det bara är schitzofrent. Men lite mental obalans har väl aldrig skadat någon.

Hur känns det att bli utsedd till veckans student? – Jag vill påstå att det förgyller min dag så pass att samtliga surkart till besökare imorse är helt och hållet glömda. Nästan.

Vanligtvis hittar du denna student på Spetsen eller högst upp i Kåkenhus då jag är mastersstudent på Kultur- och mediegestaltning. Alla klasskompisar har helt gått in i sina egna världar i och med att vi påbörjade våra examensprojekt denna termin. För egen del är ambitionen att projektet ska sluta i ett gäng essäer om radio och tre reportage om massmedier för att praktiskt utforska radiomediet.

Jag prisar personen ovan molnen och den som planerar utbildningen för att det är ett helt år kvar till projektet ska vara färdigt. Då kan man nämligen hitta på sådana här vansinnesprojekt: jag kan i dagsläget inte ett skvatt om radio och ljudredigering. Jag har börjat nafsa på ämnet och om ett år ska jag vara expert, typ.

Veckans student är även skribent på LiNoPressen. Vad tycker jag bäst om att skriva?

- Min mamma siade om att jag skulle bli författare som stor eftersom jag hela tiden hittade på historier som barn. Ord har jag alltid gillat och jag tycker om att leka med hur de låter och vad de betyder. I krönikan och i essän får jag utlopp för min kreativitet; där är jag fri att styra och ställa med orden som jag vill.

Skriver jag någon annanstans än här på LiNoPressen? – Jag är en språknörd ut i fingerspetsarna och driver en språkblogg under namnet Stilisten. Där blandar jag lite tips på skrivande, roliga språkfakta och tankar om språk med mina egna texter. Du är varmt välkommen att sälla dig till min skara på 20 tappra läsare.

Något skrivtips? - Disposition, hur tråkigt det än låter. Dispositionen är din bästa vän genom den snåriga skogen där det gäller att hålla fast i den röda tråden.

Gränsen för hur mycket obalans jag tål är nära. Jag bockar och bugar för utnämnandet till veckans student.

Note to self: Då intervjuarens främsta verktyg är nyfikenhet, är det synnerligen svårt att intervjua sig själv, eftersom den egna personen förmodligen är den enda person jag känner utan och innan. Jag vet ju redan allt om mig själv.