Killing my darlings
Rubriken till trots så finns det faktiskt ingen anledning att ringa polisen för tips om misstänkt mördare. Killing your darlings är ett uttryck som betyder att även om det gör ont i själen så måste man göra sig av med allt som är onödigt eller inte passar in. Killing your darlings i språkrelaterade situationer betyder att man dumpar ett ord eller en mening fastän man inget hellre vill än att använda just det ordet eller frasen.
Jag har alltid väldigt många darlings. Faktum är att jag börjar alltid mina texter med en darling. När jag sitter och spånar på dispositionen och övriga tankar för texten blir det alltid en hel hög med darlings som jag skulle ge mitt liv för hellre än att inte ha dem med i texten. Över min döda kropp att jag släpper mina darlings.
Men det gör hela textförfattandet lite komplicerat. För det slutar nästan alltid med att jag krampaktigt kramar mina 5 eller 6 darlings, jag vet var i texten de skulle passa men jag har absolut ingen som helst aning om hur jag ska ta mig från darling 1 till darling 2 och så vidare.
Och när så skrivkrampen lättat lagom mycket för att ta mig vidare till nästa darling upptäcker jag väldigt ofta att texten har fört mig någon annanstans än vad som passar min nästa lilla älskling. Där sitter jag med en fras eller ett ord som inte längre har en plats i texten. Vad gör jag? Ska jag radera den skrivna texten och börja om och anpassa texten till min darling? Oftast är det faktiskt bättre att bara låta den gå i graven. Eller spara den till en annan text.
Här är några av mina darlings som har fått plats i texten:
"Sancho Panza är renässansens krockkudde" - Personlig reflektion över Don Quijote
"...får inte låta kolsyran gå ur boken..." - Inspirerat av filmen Tjenare Kungen och använt i en recension av Anders Paulruds bok Ett ögonblicks verk
"Likt ystra vårkalvar..." - Valborgsartikel
"Social exhibitionism" - essä
Som sagt några av mina darlings. Och de är verkligen mina darlings. Jag är fortfarande stolt som tuppen över dem.
Jag har alltid väldigt många darlings. Faktum är att jag börjar alltid mina texter med en darling. När jag sitter och spånar på dispositionen och övriga tankar för texten blir det alltid en hel hög med darlings som jag skulle ge mitt liv för hellre än att inte ha dem med i texten. Över min döda kropp att jag släpper mina darlings.
Men det gör hela textförfattandet lite komplicerat. För det slutar nästan alltid med att jag krampaktigt kramar mina 5 eller 6 darlings, jag vet var i texten de skulle passa men jag har absolut ingen som helst aning om hur jag ska ta mig från darling 1 till darling 2 och så vidare.
Och när så skrivkrampen lättat lagom mycket för att ta mig vidare till nästa darling upptäcker jag väldigt ofta att texten har fört mig någon annanstans än vad som passar min nästa lilla älskling. Där sitter jag med en fras eller ett ord som inte längre har en plats i texten. Vad gör jag? Ska jag radera den skrivna texten och börja om och anpassa texten till min darling? Oftast är det faktiskt bättre att bara låta den gå i graven. Eller spara den till en annan text.
Här är några av mina darlings som har fått plats i texten:
"Sancho Panza är renässansens krockkudde" - Personlig reflektion över Don Quijote
"...får inte låta kolsyran gå ur boken..." - Inspirerat av filmen Tjenare Kungen och använt i en recension av Anders Paulruds bok Ett ögonblicks verk
"Likt ystra vårkalvar..." - Valborgsartikel
"Social exhibitionism" - essä
Som sagt några av mina darlings. Och de är verkligen mina darlings. Jag är fortfarande stolt som tuppen över dem.
Kommentarer
Trackback
