stilisten

Som fullfjädrad språknörd tog jag mitt pick och pack efter studenten och flyttade till den akademiska storstaden Uppsala för att ytterligare grotta ner mig i språkens fantastiska värld på det då sprillans nya Språkvetarprogrammet. Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig när jag kom till universitetet, men det var helt klart en besvikelse till en början att inse att jag inte skulle få läsa femtioelva ämnen samtidigt som på gymnasiet utan istället fokusera på en kurs i taget. Där i startgropen till livet som universitetsstudent blev jag rädd att jag skulle ha för lite att göra...hrm.

Första terminen hade jag faktiskt för lite att göra på pluggfronten så jag tog en 30-poängare i att festa istället och körde lingvistikstudierna vid sidan av. Men så kom vårterminen och jag började på engelska A och vips hade jag inga problem med att veta vad jag skulle göra i 8 timmar och lite till varje dag.

För den alerta, så fortsatte jag alltså med engelska på universitetsnivå. Engelska är mitt huvudämne och det är väl mitt favoritspråk om jag måste välja. Men anledningen till att jag valde engelska var för att jag chickade ur. Jag tappade tron på mig själv och tänkte att jag inte alls var särskilt bra på varken spanska eller tyska. Engelska visste jag att jag skulle klara av, de andra språken var mindre säkra. Engelskan kan jag utan och innan, medan jag i tyskan och i spanskan har mina fallgropar. Jag fegade ur och valde den enkla vägen. Jag ångrar inte mitt val, men jag önskar att jag hade trott lite mer på mig själv och vågat ha de som biområde. För jag älskar ju dessa språk också.

Tre år på Uppsala universitet och Språkvetarprogrammet gick fort, alldeles för fort. Engelska, svenska, lingvistik, språksociologi, språkhistoria och retorik blandades med gott sällskap och likasinnade språknördar. Språkvetarprogrammet är en familj av språkvetare, språkentusiaster, språkromantiker, språknördar, språkälskare, språknjutare.