stilisten

Min senaste artikel kom upp idag och handlar om ett ämne som jag har tagit upp här på bloggen: Good News Magazine.  Jag är mycket nöjd med artikel eftersom jag fick med både fimbulvinter och apokalypshetsande i samma lilla artikel.

Varsågod!

"När jag bakade topparna böt jag ut lime mot citron och spriten mot vaniljsocker, så smakerna går att variera efter smak och tycke." LiNoPressen.

Hur känns den där meningen i munnen? Gillar du det starka verbet? Att använda böt är inte felaktigt språkbruk, men det låter fruktansvärt bonnigt. Jag som kommer från Sörmland känner instinktivt att jag på denna bonniga verbböjning vill lägga på en gnällbältesdialekt, exempelvis Eskilstuna, bara för att bre på lite extra.

Catharina Grünbaum - my hero - diskuterar detta i sin spalt i DN 2006-04-22: De svaga verbformerna är alltid korrekta, så om du är osäker säg: bytte, rykte, myste etc. Men om du vågar och om du vill ha lite mera stuns/krydda i ditt språkbruk kan du gå på den starkare formen. böt, rök, mös. Enligt fru Grünbaum är det också missvisande att se böt som bonnigt språkbruk för det är högst förekommande i Stockholmskan. Fascinerande indeed!

För mitt yrkesliv har jag siktet delvis inställt på reklambranschen och jag tycker därför att reklam är ganska roligt att se på utifrån ett kritiskt perspektiv och för att få lite inspiration till hur man kan använda språket. Det är inte lätt att göra bra reklam och det har väl Pringles senaste reklamfilm visat med råge.

Har du sett den?
Den är inte dålig reklamfilmsmässigt. På den fronten duger den alldeles utmärkt: den är glad, hurtig och får fram sitt budskap om att man har roligt om man äter deras chips. Men texten som de bygger hela sin reklamfilm på är en ren och skär katastrof. Frågan är vilket reklamsnille som har kommit på att man ska basera hela marknadsföringen på att det är 100 chips i röret och att man har garanterat roligt eftersom det garanterat finns 100 chips i förpackningen när det sedan står i filmen att 100 chips bara är ett snittantal per 190g-förpackning. Hela upplägget faller där. Man kan ju inte bygga en hel reklam kring något som uppenbarligen inte är sant, speciellt inte när reklamfilmen också avslöjar osanningen.

Tänk om, tänk rätt Pringles!

Under min ensamma vandring till campusbussen denna morgon stötte jag på ett otal kluster med ivrigt samtalande tonåringar. Emedan jag inte alls skäms för att erkänna att jag ganska ofta tjuvlyssnar på folks konversationer - dock inte för att folks samtalsämnen roar mig hejdlöst, utan för att HUR folk pratar är ytterst fascinerande - erkänner jag att dessa tonårsklusters samtal inte undgick mina öron. Och tur var väl det, för tonåringarna gav exempel på ett nytt sätt att prata. En ny trend, typ.

Icke att förglömma, denna språknörd befinner sig i Östergötlands hjärta: Linköping, mitt bland alla kolmårdstroll. Men tonåringarna hade slipat bort östgötskan och istället lagt sig till med vad som i vardagligt tal kan kallas rinkebysvenska. Varje liten tonåring jag mötte och hörde pratade på detta viset. "Rinkebysvenskan" verkar ha blivit ett tonårs-/ungdomsspråk. Precis som att slang får grupper att känna gemenskap, kanske "rinkebysvenskan" kan verka för gemenskapen och över etnicitetsgränser. Men det som är mest fascinerande är att tonåringarna inte bara har egna ord; de har även ett eget sätt att UTTALA orden på. Ja, "rinkebysvenska" kort och gott.

Tonårskluster är spännande.

Medan snöstormen och kylan gör sitt bästa för att tränga igenom husväggen tänker jag fortsätta mitt berättande om mig själv och hur mitt språknörderi har uppstått.

I den första delen hann jag så långt som fram till årskurs 6 när jag började med tyska och det är precis där jag tänker ta vid - pedagogiskt nog.
Tyskan var till en början lätt och rolig. Vi fick titta på små tecknade bilder och lära oss orden för vad bilderna föreställde. Ack den fröjden! I slutet av sjuan och där omkring åttan hände något med min hjärna. Det var som att den blev allergisk mot tyska och alla tyskakunskaper blev till mos i skallen. Jag kunde för mitt liv inte förstå en enda liten tysk mening. Jag tappade lite suget för att fortsätta lära mig tyska, men jag höll ut - vilket jag är glad för i efterhand. Men jag fokuserade på engelskan istället som alltid har varit mitt hjärtespråk. Engelskan har alltid varit rolig och inte mosat min hjärna. Engelskalektionerna blev extra roliga när jag fick hålla på med lärarens gamla universitetsböcker, i övrigt var det ren och skär avslappning att gå på engelskalektionerna.

I åttan fick jag för mig att jag ville lära mig spanska. Högstadieskolan hade lyckats skramla ihop till en spanskalärare så på elevens val-timmen gick jag och läste spanska. Det var fantastiskt tills läraren bestämde sig för att bli mamma och vi lämnades med en trefaldig jeopardyvinnare och självlärd spansktalare. Needless to say, en självlärd spansktalande svensk utan någon som helst kunskap i pedagogik är inte drömmen när man försöker lära sig ett nytt språk. Vi gick ifrån det där med klockan, färgerna och veckodagarna och började istället läsa superlånga texter på komplicerad spanska, i alla fall om man bara har studerat språket två gånger i veckan i cirka ett år.

Men tyskamoset i hjärnan, den opedagogiska spanskan och den avslappnande engelskan till trots: jag valde samhällsprogrammet med språkinriktning på gymnasiet och fortsatte med alla tre språken och några till. Fast det var ganska nära att jag valde estetprogrammet med bildinriktning. Här känns det ganska lagom att avsluta del 2. Nu är vi snart framme vid nutid, bara 7 år kvar att redogöra för!

Artikelskrivandet rullar på och idag kom min andra artikel upp på webben. Jag länkar till den med: HÄR

Den handlar om det fantastiskt spännande ämnet kårobligatoriet. Citat från Leijonborg och siffror är inte en bra grogrund för en skojig artikel. Det blev ganska torrt och sakligt. MEN! det är ju en artikel skriven av moi så något läsvärde finner ni säkert. Och så är artikeln lite tjusigt inramad av Hamlet - att vara eller inte vara. Denna fråga lär vara den mest användbara frågan i världshistorien. Man kan applicera den på allt. Även kårobligatoriet.




Jag valde kårobligatoriet som ämne för artikeln helt själv. Det är ett viktigt ämne och faktiskt någorlunda intressant såhär några månader efter avskaffandet. Men det är ett ämne som mest består av hårda fakta som lämnar föga utrymme för retoriska utsvävningar.

Jag ber om ursäkt för de senaste dagarnas kassa uppdateringar. Imorgon lovar jag att ta ett ordentligt tag i bloggandet. Idag ska jag fara upp till hufvudstaden där de eter rekor, klipper greset och går in genom durren.

Tills jag är tillbaka på trygg östgötsk mark får ni njuta av två små ordvitsar hämtade från två tv-serier:

Klicka HÄR!!!! och läs min artikel om Ung och bortskämd.

Denna språknörd har en chefredaktör som tyckte om språknördens artikel väldigt mycket. Denna språknörd har nu fått klartecken att skriva massor med fler artiklar.

Hurra hurra hurra!
Snart kommer min nuna upp bland studenttidningens övriga skribenters nunor.

Jag lovar att länka så fort min nuna eller min artikel kommer upp på sidan!

Ofta när jag stöter på ett språkproblem ringer jag till min ömma moder. Hon har precis som jag ett gott grammatiköra, men ibland är det inte tillräckligt med mina egna öron utan då måste jag låna mammas. Så var fallet igår. Jag satt och stirrade mig blind på en och samma mening i säkert 10 minuter. Det var tur att jag hade en vrå alldeles för mig själv på skolan för jag satt också och ljudade ut meningen högt för mig själv. Men till slut gick det inte längre utan det fick bli ett samtal till språkakuten, aka mamma.

Tio unga människor som alla står på tröskeln till vuxenlivet rycks bryskt upp från deras/sin bekväma och curlade vardag för en lektion i det verkliga livet.

Jag tycker att sin är det ord som känns mest rätt i sammanhanget. Mamma tycker så också. Det låter bäst med sin. Men när jag först skrev meningen, skrev jag deras. Sedan började hjärnkliandet och jag blir inte klok på meningen. Word var tydligen inte till någon hjälp heller eftersom programmet accepterade båda orden som korrekt grammatik. Jag undrar om det kanske är ett sådant fall där det beror på hur man ser på de 10 människorna: alltså om jag ser de som 10 enskilda människor eller om jag ser de som 1 grupp. Förstår du vad jag menar? (usch där kommer engelskan in och stökar till det ännu mer i hjärnan) Eller någon annan grammatisk regel som beror på vilken satsdel det är...

Möööh! Jag blir verkligen inte klok på meningen, men jag har nu bestämt mig för att jag vill skriva sin. så får det bli. Men någon nordist får gärna ge mig ett svar för jag kommer garanterat att fortsätta tänka på meningen ett bra tag till. Men deadline på artikeln tvingar mig till ett beslut och ger mig inte någon längre tid till efterforskning.

Google må vara en vänligt sinnad sökmotor som rättar till campingmaffians grammatikfel och undrar om man inte menade Böda Beer Bodies. Men jag är inte så snäll utan jag tänker framhäva deras grammatikfel. Nu när jag sitter här och skriver kommer även frågetecknet Menar de verkligen Böda ölkroppar? Det kanske inte bara råder grammatikfel utan också ordfel?

Men i alla fall: jag tar fram mitt längsta pekfinger och pekar med det. För det är tamejsjutton humor att stoltsera med beställda, tryckta, betalda tröjor och övriga kläder med samma grammatikfel på. Engelskans body heter i plural bodies, inte bodys. Men jag undrar som sagt nu om det kanske inte är så att de faktiskt ursprungligen ville säga buddies?

Jag vet inte, jag får väl fortsätta att se på eländet så kanske jag kan luska ut det.
Men humor är det hur som haver.

Jag tänker låta bilden tala lite för sig själv:

 

Under min tid vid Uppsala universitet hann jag med en hel del saker, däribland att skriva för en nationstidning. Första gången jag såg mitt namn i tryck i listan över skribenter och såg min lilla artikel i tryckt, färdig form, redo att läsas av Sörmlänningar och Närkingar i Uppsala, var ett riktigt major moment. Lite beroendeframkallande.

Nu har jag haft ett par månaders vila från journalisternas värld men nu är det dags igen. LiNoPressen vid Linköpings Universitet. Efter lite snabbt mejlande med start igår kväll så är det nu bara en medlemsavgift och en idédiskussion med chefredaktören så ska jag sedan börja skriva samhällsartiklar!

I ett par veckor har jag nu funderat på en sak som verkligen har gett mig huvudbry. Nu har jag kommit till det stadiet att jag måste lösa upp huvudbryet innan det helt förstör min hjärna.

Det gäller ordet beck. Mitt huvudbry började med barnbeck - enligt ne.se är det det nyfödda barnets första avföring. I folklig benämning bajs. Mitt huvudbry gick sedan vidare till becksvart. Om beck i barnbeck betyder bajs vad betyder då becksvart? Svart som bajs? Nästa fundering gäller då kriminalkommisarie Beck.  Heter karaktären egentligen kriminalkommisarie Bajs?

En mer noggrann sökning på ne.se ger mig svaret att beck är resten som erhålls vid destillation av tjära, olja eller fettsyror. Phew! Beck i barnbeck syftar alltså på en färg på en slaggprodukt. Then it makes completely sense att säga becksvart och att heta Beck i efternamn.

Och ja, detta var en seriös undran från denna språknörd.

Grönländska är ett språk som fascinerar mig oerhört. Och tur är väl då att en av mina absolut bästa vänner är eskimå - eller snarare svenskimå i hennes egna ord. Dessutom ska det tilläggas att det är JAG som kallar min vän för eskimå, för av någon okänd kulturell orsak får hon inte kalla sig det själv. Om nu någon annan grönlänning läser denna blogg så är det jag i min nästintill fullständiga ignorans gällande Grönland och eskimåer som gör att jag kallar henne för eskimå. Det är alltså inte min vän som kallar sig det. Så, inget behov av lynchning nästa gång hon besöker sitt hemland.

Det är synnerligen praktiskt att ha en eskimåvän bara ett telefonsamtal bort när jag helt plötsligt undrar hur h uttalas på grönländska. Det kan meddelas att det är stumt i grönländskan.

Grönländska är ett vackert språk med sina ganska så hårda ord. Det är ett lite kantigt språk...om du förstår vad jag menar. Jag som inte har haft någon skolning i grönländska utan enbart har fått lyssna till det, tycker att det låter som att ljuden ligger ganska långt bak i munnen och orden innehåller en hel del hårda konsonanter och tyska ch-ljud. Det här är mina högst amatörmässiga reflektioner kring detta språk (och jag kan vara helt fel ute). Men det är den där hårdheten som är vacker. Och Maria, min vän, nästan sjunger fram de hårda stavelserna vilket gör språket ännu vackrare.

Grönländska är ett roligt språk också. Det är ett agglutinerande språk. Det betyder att språket gärna limmar ihop så många stavelser som möjligt. Orden blir alltså jättelånga!

Det är mycket lätt att tro att det enda jag gör på min fritid är att se på Bonde Söker Fru. Så är fallet icke. Från onsdag 21.00 till onsdag 20.00 lever jag faktiskt ett helt vanligt liv fritt från bönder. Jag äter, sover, pluggar, umgås etc. Precis som alla andra. Men det är ju faktiskt inte mitt fel att Bonde Söker Fru är en sådan outsinlig källa av skojigheter.

Igår var det så dags igen. Denna gång sa Linda faktiskt Vem mer?. Jag undrar om hon har läst mitt inlägg och rättat sitt språkbruk...inte troligt eftersom programmet inte är direktsänt. Men det är inte Linda som står i fokus denna gång utan det är en av Bonde-Ann-Katrins uppvaktare, Per Johan.

Ett irriterande fenomen är att väldigt många säger han istället för honom. Jag har ett ganska gott gehör för språk och grammatik och det är som när någon sjunger falskt eller spelar fel. Jag ryser över hela kroppen när jag hör dessa felsägningar. Jag har full förståelse för att man i talet ibland inte hinner tänka sig felfritt genom alla grammatiska kringelkrokar. Men ett konsekvent felanvändande är bara jobbigt.

Att ett växande antal inte längre skiljer på han och honom är en sak och jag har länge trott att det var begränsat till maskulinum, men i gårdagens program fick jag höra den feminina varianten. Per Johan säger:

Efter en hel dag med redovisningar hit och powerpoint dit var det uppfriskande att hitta en ordvits i rebusform i en av de sista presentationerna. Efter 6 timmar på en hård stol är man (jag) ganska lättroad.



Föredragshållarna pratade om platta organisationer. Jag inser nu att det förmodligen var roligare då i koffeinkickens och sockerrusets efterdyningar. Men kanske kan du finna ett litet skratt i rebusen. Ett yttepyttelitet. En ryckning i mungipan.

På sävlig östgötska har jag idag fått uppleva särskrivning i talform, dvs. särtalning. Östgöten i fråga talade så långsamt och pausade mellan varje stavelse att varje sammansättning särades. En minnesvärd särtalning var MARKNADS     FÖRING. Pausen mellan orden var rekordlång och endast sammanhanget avslöjade att det som menades var marknadsföring.

Givetvis var jag tvungen att delge min språkälskande moder detta - det är taskigt att inte dela med sig av skojigheter - och hennes kommentar till detta: "Man bör nog vara av den sävliga sorten för att behärska den konsten till fulländning." Oh so true!!

Vi kör lite hjärngympa såhär på söndagsaftonen:

 

 

som i McDunderfel!

Visste du att McDonald's begår ett grammatikbrott med sitt "I'm lovin' it"?
Jag ska inte tråka ut ur er med en massa grammatiktermer, utan jag kör den folkliga, lite roligare förklaringen. "I'm lovin' it" är den i särklass mest omdiskuterade grammatikgrej jag har varit med om under mina år på universitetet och på engelskainstitutionen.

Det är nämligen så att love eller att älska är statiska verb. Antingen gör man det eller så gör man det inte. Det är inte ett tillstånd som varierar lite då och då under dagen. När ett verb klassas som ett statiskt verb kan det inte sättas i ing-form. Engelskan ing-form antyder att verbet anger ett övergående tillstånd. Applicerat på McDonald's lilla slogan blir det som att säga: Jag håller på och älskar detta just nu, men fråga mig igen om två minuter så har jag kanske ändrat mig. Det låter ju inte riktigt klokt. Men om jag försöker mig på lite McDonald's-filosofi, kan man anta att det övergående tillståndet ska syfta till att det ju faktiskt handlar om snabbmat som endast tar en kort stund att sluka och under slukningstiden så älskar man maten. Men hur som haver, det är inkorrekt att säga I'm lovin' it. Fast tänk så illa det skulle låta mot melodin om de i reklamen sjöng: I love it. Isch.

Men varje regel har ju sina undantag. (Man bara måste älska undantag) Visst kan man sätta statiska verb i ing-form. Det kan ge en speciell känsla i texten, lite konstnärligt sådär. Men man kan också sätta statiska verb i ing-form för att verkligen betona att det är just nu och här som jag love, hate, know något.

Nu fick ni något att tänka på vid nästa McDonald's-besök!

Eller vem är denna språknörd?

Jag har alltid varit fascinerad av ord och att veta saker. Uppslagsverket Lilla fokus är min familjs bibel. Finns inte svaret där kommer det inte att finnas någon annanstans heller. Och det är nog där mellan de slitna röda pärmarna på Lilla fokus som jag började älska språk, det svenska språket.

I trean mötte jag min nästa kärlek: engelska! Jag kommer ihåg att vi vek A4-ark tills det pappret hade delats in i 16 rutor. I varje ruta ritade vi en figur och skrev det engelska ordet. Jag vet att jag ritade en groda - FROG. Engelska var mitt första främmande språk och jag fastnade rejält för det. När jag gick i femman skrev jag min första pjäs på engelska. Och den gör sig bäst bland de bortglömda travarna av gamla skolminnen i källaren. Men det var en pjäs som hängde med till högstadiet där min engelskalärare hade informerats om att jag hade ett stort intresse för engelska...

Men innan hoppet över till högstadiet har vi en av mina absolut bästa dagar: dagen då jag fick min första alldeles egna svenska ordbok. Bland sexorna var det varje år två stycken (eller 4, kommer inte riktigt ihåg) som fick ett uppslagsverk för goda studieresultat. Lilla fokus fick därmed konkurrens i hemmet!

I sexan gav jag mig på nästa språk, tyska. Det var ett roligt språk, men att gå till lektionerna var lite läskigt. De hölls borta på en högstadieskola och för att ta sig till lektionssalen var vi tvungna att passera stora skrämmande högstadieelever. På vår skola var vi de största barnen, men här var vi helt plötsligt minst igen.

Och här lämnar vi mitt liv för denna gång. Men det kommer en fortsättning. Jag lovar.

Jag slötittade i söndags på en brittisk ståuppare på tv och där berättade ståupparen om en helt galen bok: Biological Exuberance: Animal Homosexuality and Natural Diversity. Denna bok förklarar att homosexualitet är en helt normal och naturlig sak i djurlivet. Eller att i princip är alla djur homosexuella. Egentligen. Något som andra less free-spirited vetenskapsmän försöker bortse ifrån, enligt författaren. Boken är fylld av tecknade bilder föreställande olika men samkönade djur när de uppvaktar varandra eller i sexuella ställningar. Det finns alltså inga fotobevis alls i boken, bara blyertsteckningar. Kul uppdrag för den illustratören. Ehm, skulle du kunna rita två tjejigelkottar som parar sig och när du ändå är igång så skulle jag behöva ha en bild på två apor som provar det här med 69:an. En helt vanlig dag på jobbet.

Bilden nedan föreställer två makaker där den ena visar upp sin utrustning enligt författaren.

Japanerna är först med allt. Väldigt ofta är det så nu för tiden. Japanernas senaste hittepå är sms-romanen. Det är precis som det låter en roman skriven på mobilen. Varje kapitel skickas ut via sms. I Japan har flera av dessa sms-romaner slagit stort och toppar bestsellerlistan.

Så om du inte är rädd för sms-tumme och vill ha en riktig skrivutmaning, bli en sms-romanförfattare!

Härom veckan släpptes en ny tidning: Good News Magazine. Precis som namnet så käckt avslöjar är det en tidning med enbart bra nyheter. Mannen bakom tidningen - Daniel Mendoza - säger att nyheterna i dagens samhälle sällan består av annat än ond, bråd död: krig, mord, terrorism. För att inte världsbefolkningen, eller i alla fall den svenska, inte ska drabbas av kollektiv depression av alla dessa dysterheter kommer nu detta lyckopiller i tidningsform.

Men frågan som vi & idémakaren bakom tidningen bör ställa oss är: Behöver vi verkligen en tidning med enbart goda nyheter? Syftet med nyheter är att rapportera om det verkliga, det som händer runt omkring oss. Och om då våra nyheter är fyllda av ond, bråd död och övriga tråkigheter såsom börsras, är det rimligt att anta att det inte finns så många skojiga nyheter att meddela. Och om vi lever i en värld där de dåliga nyheterna överväger de goda, då ska vi kanske inte ha en tidning med enbart goda nyheter som första åtgärd. Det är lite som att sätta ett plåster över ett stort sår där den inomkroppsliga blodmängden taktfast minskar. Plåstret lindrar lite. I början.

Mendoza, förändra verkligheten istället. Gör något åt den.
Tack, men nej tack Good News Magazine.